Rädsla - det är okej att känna

Rädsla är något som drabbar alla ryttare någongång under en livstid, dock av olika intensitet och varaktighet. För någon kanske de handlar om en liten klump i magen när hästen brallar, för andra handlar det om specifika händelser och för ett stort mörkertal handlar det om en daglig rädsla och kamp för att göra det man älskar. Så varför är det ett ämne som diskuteras så lite i vår sport? Är det för att vi lider av prestationsångest, man får inte säga att saker är jobbigt, eller vad beror det på?

När övergår det där suget i magen till rädsla? Jag anser att så fort det börjar hindra dig har det blivit en rädsla. Det behöver inte vara stora saker, kanske väljer du en speciell ridväg, hoppar över den där övningen som hästen tycker är jobbig och protesterar över, anmäler till tävlingar där du vet hur det ser ut? Rädsla handlar en stor del om att utmana sig själv. Det kan bottna i tidigare upplevelser, osäkerhet eller rädsla att misslyckas. Det är ändå lite sjukt att man kan bli så rädd för att misslyckas att man skapar en större rädsla. Det beror nog mycket på klimatet i vår sport?

Jag tillhör gruppen som känner rädsla inför specifika saker. Efter min trafikolycka och även min avramling som slutade på bår och två månaders ridförbud kämpade jag dock emot en daglig rädsla. Med bra stöttning ifrån föräldrar, vänner och tränare så kom jag över detta. Till stor del genom att tänka rätt vilket jag beskrivit i tidigare inlägg. Dock jag jag sedan dess kämpat mot rädslan i hoppningen. Något som gjort att jag under något år helt tog avstånd och satsade på dressyren. För även om mycket handlade om smärta och rädsla för smärta, hade jag nog utmanat mig själv i större utsträckning om jag inte haft rädslan. För mig har det handlat om att finna inspiration och glädje, i så stor utsträckning att jag valt att ta rädslan vid hornen.

Genom att följa inspirerande bloggar och instagramkonton med folk som lyckas och uttrycker glädje bestämde jag mig en dag för att åter ta mig tillbaka. När de gäller min rädsla har de handlat mycket om små delmål. Att först våga rida över bommar helt problemfritt, sedan hinder på sockerbitar. Att sedan våga komma tillbaka till att rida för tränare, rida hinder i serier och banor, och nu även börja utmana den där 1 m gränsen som jag vet jag har stor rädslan inför. Genom regelbundna utmaningar, övningar där hästen alltid kommer rätt och bra stöttning är jag på väg tillbaka!

Så i fredags när jag äntligen höjde hinderna gjorde jag de med ett härligt sug i magen, en glädje och en känsla av att äntligen kommit en lång bit på väg!

Gillar

Kommentarer