Ofarlig smärta?

Det är egentligen ganska märkligt att man skall acceptera att kroppen inte fungerar som den skall. En av människans viktigaste överlevnadsinstinkter är ur funktion och skall inte få någon som helst uppmärksamhet trots att varningslampan lyser? Med anledning av min sjuksköterskeutbildning så har jag börjat jaga information om varför min diagnos uppkommer, hur det påverkar livet, vilken forskning som finns. Och överallt finner man en tydlig linje, långvarig smärta (tidigare kallad kronisk) ses mer och mer som en egen sjukdom eller diagnos, skild från själva grundproblemet. Anledningen? I takt med att smärtan får allt större fäste, ändrar sig kroppen rent fysiologiskt. Det blir helt enkelt fel i datorn, hjärnan.

Så signaler som från början är skapade för att rädda oss från skada och död, som att man tar handen från en varm platta och sedan inte gör om det, dessa går inte längre att lita på. Så smärtan i min rygg har alltså ingen funktion. Den är inte där för att skydda mig från skada. Den liksom bara finns där?

Frågan är hur jag skall lära mig acceptera detta? Hur lär jag mig att just denna smärtan är "ofarlig" smärta? Och vad händer om något förändras så att smärtan faktiskt skall få uppmärksamhet?

Detta är lite av det som snurrar i mitt huvud en torsdagförmiddag, welcome to my life of thinking...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229