Igår och idag har jag befunnit mig på annan ort för att ha utbildningsdagar med mitt nya arbete. Har inte velat skriva något kring detta förrens papper var påskrivna men nu är det de, jag skall alltså efter över 180 dagar som sjukskriven nu tillbaka till arbetslivet, äntligen! Sedan den där dagen då jag fick min diagnos har jag strävat efter detta. Ibland har jag varit rädd för att jag aldrig skulle kunna återgå till arbete, men jag lyckades!

Så igår vid lunchtid begav jag mig till Falkenberg Strandbad för två dagar tillsammans med mina nya kollegor. Har haft två riktigt roliga dagar med skratt så att tårarna sprutade. En dag i taget och så håller vi tummarna för att detta blir sådär bra som jag hoppas på.

Yesterday and today I have been away in Falkenberg for development and education days with my new job. I haven't wrote something about this before the contract was sign, but now it is. So after over 180 days away from work I am now back at work, finally! Since that day when I got my diagnosis, I have had it as my goal. Sometimes I've been afraid that I never would be able to return, but I managed!

So yesterday at lunch, I went to the hotel Falkenberg Strandbad for two days with my new colleagues. Have had two really fun days with laughter to tears spurted. One day at a time and we will keep our fingers crossed that this will be so so good I dream about.

När jag började skriva här hade jag ett tydligt mål, jag skulle ta mig tillbaka till tävlingsbanorna i hoppning. Det fanns inget annat! Trots att det var motigt var jag säker på min sak, nu ser jag på det väldigt annorlunda. Jag inser att det kommer få vara en dröm. Men trots det är jag otroligt stolt över hur nära jag faktiskt var att ta mig tillbaka. Efter flera år helt ifrån hoppningen vågade jag ta mig an rädslan. Och jag kom till och med ut på ett gäng träningstävlingar under sommaren. Såhär i efterhand kan jag verkligen se hur jag njöt av att vara tillbaka.

Men tyvärr kan vi inte styra över våra liv. Saker sker utan att vi riktigt vet varför och när mitt liv nu förändras så kommer jag låta bloggen göra det med. Det spelar ingen roll om ni som läsare väljer följa med på resan, men jag känner att jag just nu behöver ha bloggen i betydligt större utsträckning än tidigare.

Jag har väntat med att skriva det som jag innerst inne vill få berätta. Men jag har behövt tid att smälta det, få ordning på mina tankar och låta mina anhöriga få reagera. För det påverkar ju inte bara mig. Dessutom behövde jag få koll på situationen med läkare, sjukgymnast och arbetet. Men efter att igår ha åkt iväg på en minittrip till Trollhättan med mamma och bara landat i allt så är jag nu redo. Jag skriver det inte för att få ert medlidande, utan för att förklara varför saker och ting kommer vara annorlunda från och med nu.

Sedan i början på augusti har jag blivit allt sämre i de ryggproblem och smärta som jag fick i samband med min trafikolycka 2010, en olycka som kanske startade den process som nu syns svart på vitt. Jag har nu varit sjukskriven en lång tid för undersökningar, insättning av läkemedel och behandling. Först fick jag beskedet om att min diskbuktning inte läkt. Den är snarare i stadiet att det går att kalla diskbråck. Läkaren sa att det var precis i övergången. Smärtan i sig klassificeras som segmentell rörelsesmärta. Men det som har påverkat mig mest av alla besked är det faktum att jag har kraftiga degenerativa förändringar i en disk med tanke på min ålder. Det går att jämföra med en vindruta som innehåller vatten och därför kan vara stötdämpande, och istället torkar ut allt mer. Ingen kan säga med vilken hastighet detta går, men processen har startat och disken kommer bara att bli sämre. Även om jag är fantastiskt tacksam över att beskeden inte var sämre så måste jag tillåta mig att sörja över det faktum att jag drabbats av ett kroniskt smärttillstånd.

Smärtan i sig kan jag komma att kunna påverka i okänd grad genom höjd smärtlindring och sjukgymnastik. Men vetskapen om att en av mina diskar hela tiden "crashar" allt mer skapar oro för framtiden. I nuläget vill man inte operera då chansen för att operationen lyckas är för liten. Något som jag helt accepterat och inte vill utsätta mig för om jag inte måste, det är mer tillståndet i sig som gör mig ledsen.

Med andra ord kommer denna blogg att förändras. Förutom en förlängd sjukskrivning, och senare någongång förhoppning om en förändrad sjuksköterskekarriär, kommer mina dagar bestå av sjukgymnastik på ruta ett. Ridningen kommer att få fortsätta vara något jag drömmer mig till, istället skall jag försöka att så smått sätta igång Elvira genom longering och tomkörning. Så får vi se när jag är tillbaka på hästryggen igen, för de ger jag inte upp riktigt ännu.

Utan min älskade familj, vänner och Elvira hade jag aldrig orkat lyfta huvudet från kudden! Tack för att ni finns!

​Jo de är en mycket bra fråga, tyvärr inte med svaren som jag hade önskat. Jag är fortfarande inte tillbaka i sadeln vilket många säkert undrar. Men inte nog med det, jag har blivit allt sämre och har nu tvingats till sjukskrivning. Så har ni några bra ideer på saker som kan motivera mig att röra på mig försiktigt får ni säga till? Kanske något besöksmål eller liknande. 

Vi är fortfarande inte helt säkra på varför jag har smärtorna jag har. När vi röntgade om ryggen hade mina problem med diskarna inte läkt ut, även om de var 4 år sedan förra röntgenundersökningen. Så nu lutar de mot en kronisk diagnos. Skall i alla fall få komma upp till ortopederna o ta del av deras tips och råd. Få svar på vad jag kan förvänta mig och vad jag kan göra för att underlätta för mig.

Så nu blir det promenader, simning, mina rehabövningar och däremellan vila. Allt för att komma tillbaka, och inte minst, få minskad smärta!

Elvira släpptes ihop med sin nya kompis för en vecka sedan och de trivs jättebra ihop. Hennes mage har dessutom klarat av gräset som är lite mindre näringsrikt nu så de har de gott i en stor gräshage. Jag tänker på Nadya varje dag men de gör lite mindre ont. Jag vet att vi inte hade något annat val och jag glädjs åt tiden jag fick med henne!